Vi var bl.a. på plats på NASCAR-premiären på Daytona International Speedway där ”The 50’th Daytona 500” kördes.
En normal svensk tänker att det lär bli krångligt att både ta sig dit och hem. Man vet ju hur det är när man är på finalen på Mantorp. Där misstar man sig ordentligt. I Amerika vet man hur man hanterar stora evenemang. En halvtimma in och en halvtimma ut. Det är sant! I och för sig har man mycket hjälp av polismakten, men ändå. De kan det här med stora folkmassor!
Schemat för oss var fullspäckat. Besök i depån för att studera teknik och hur teamen jobbar och vi hann också med att mera ingående studera chassitekniken.
När racet kördes kunde vi följa allt som hände, på mer än ett sätt. Speakerljud är svårt att uppfatta för man har ju inte ljuddämpare så som vi har i Sverige. (I NASCAR är motorljud en del av upplevelsen, inte buller eller oljud…) Istället kunde vi lyssna både på speaker och radiotrafiken i teamen via scanners. Bilarna följde vi på storbildsskärm eller på våra egna lilla ”hand-TV”. Det var fantastisk, för man kunde när som helst ta fram aktuell ställning med varvtider, skillnader, poängställning o.s.v. En jätteinnovation verkligen! Något för oss svenskar med?
Banan har 168.000 sittplatser. Den är 2,5 miles lång. Det är drygt 4 km, eller ungefär som Anderstorp som är vår längsta bana. Skillnaden är att Daytona är en trioval och ger gott om plats för racefans på innerplan också. Det räknas inte till sittplatserna, men är fullt av folk… Allt som allt lär det rymmas bortemot 200.000 åskådare! Det gör Daytona till en av världens absolut största arenor!
PS. Racet vanns av #12 Ryan Newman, tätt följd av #2 Kurt Busch och #20 Tony Stewart.
Vi han också med ett studiebesök hos racinglegenden Buzzie Reutimann.
Mera om detta snart!
Bryntesson Motorsport.
